Våldtäkt i krig

  
Nyligen vad det internationella kvinnodagen. En dag att tänka extra mycket på hur vår civilisation ser på kvinnor; våra mödrar, systrar och döttrar som vi älskar. Med det i bakhuvudet har jag fritt översatt av valda delar från http://time.com/war-and-rape för att belysa hur viktigt det är att pojkar får lära sig om jämlikhet från tidig ålder. 
Ett initiativ för att underlätta integrering i Sverige är jämställdhetsutbilningen som Åsa Regnér berättat om. Åsa beskriver utbildningen som kunskap om jämställdhet, respekt och om kvinnors och mäns ställning i det svenska samhället. Hon säger att många ensamkommande barn kommer från länder där kvinnors ställning i samhället är mycket annorlunda mot i Sverige. ”Det är klart att man då behöver ha kunskap om hur Sverige fungerar.” Om några månader ska regeringen att berätta mer om hur den här utbildningen ska gå till.

KÄNSLIGA LÄSARE VARNAS 

för nedanstående fria översättning av valda delar från http://time.com/war-and-rape 

27-åriga Mary berättar att först dödades hennes man, sedan hennes två söner, 5 och 7 år gamla, sedan slet soldaterna den 10-åriga dottern från hennes famn och tvingade Mary att se på medan dottern våldtogs så brutalt att Mary tillslut inte kunde se henne pga allt blod. Därefter turades soldaterna om att våldta Mary. Dottern, som hette Nyalaat, dog några timmar senare. Mary berättar att hon också ville dö.

Mary och hennes familj var medlemmar i Nuer-stammen i södra Sudan, fångade i en maktkamp mellan landets president Salva Kiir, en medlem av Dinkastammen, och hans vicepresident, Riek Machar, en Nuer. Kriget har kostat 50.000 människor livet, och nästan 4 miljoner svälter medan ytterligare 2,2 miljoner har flytt från sina hem och har utsatt människor för slakt, meningslöst tortyr och kannibalism. Mary och hennes familj var bland de tiotusentals civila som sökte tillflykt hos en fredsbevarande FN-bas i norra staden Bentiu i juni 2014. Men på vägen dit mötte familjen soldater som ansåg att de måste döda familjens söner, eftersom de kunde att växa upp och bli soldater annars. ”Vi vill inte döda kvinnor och flickor sa soldaterna”, berättade Mary. ”De sa att de bara skulle våldta oss. Som om våldtäkt är annorlunda än död”. 

Istället för att dö hamnade Mary i ett FN-läger för civila på flykt undan kriget. Konflikten rasade på, och soldater kunde glida in i lägret genom luckor i stängslet och våldta. ”Det har hänt oss alla: små flickor, gamla tanter. De bryr sig inte. Reglerna är enkla; om du är lugn när när de våldtar dig så slår de dig inte, men om du gör motstånd slår de dig, och då kan de även stoppa geväret i dig.

”
Eftersom sexuella övergrepp är väldigt intima skrivs de sällan om dem, de slätas över och istället rapporterar nyheterna om olycksoffer och antalet flyktingar. Men massvåldtäkter i krigstid förstör familjer och bryter ner samhällen. De lämnar oönskade barn som tjänar som ständiga påminnelser om den värsta tiden i mammas liv. ”Våldtäkt är ett vapen ännu mer kraftfull än en bomb eller en kula”, säger Jeanna Mukuninwa, en 28-årig kvinna från Shabunda, Demokratiska republiken Kongo. ”Av en kula dör du åtminstone, men om du har blivit våldtagna kommer ingen att prata med dig; ingen kommer att se dig. Du blir en levande död.” 

Det var 2004, i slutet av Kongos krig, som soldater attackerade hennes by. De torterade och dödade männen och tog kvinnorna, inklusive Mukuninwa, till fånga. Soldaterna fäste kvinnornas armar och ben till marken, och lämnade dem där så att alla soldater som passerade kunde använda dem. Mukuninwa inte vet hur många män som våldtog henne under fångenskapen, men hon minns att de även använde pinnar och gevärspipor. Om någon svimmade av smärta så väckte soldaterna dem med hinkar fyllda med vatten. Mukuninwa var 16 år gammal. Nu pratar hon om sitt lidande i Kongo för att kunna hjälpa andra kvinnor. ”För det första”, säger hon, ”måste tystande få ett slut. Så länge våldtäkt förblir dolt och skamligt är återhämtning omöjligt”

Ofta rapporteras det bara om de mest brutala eller offentliga våldtäkterna men det har börjat förändras. 1998 åtalades serbiska soldater för brott mot mänskilgheten då de under kriget i Bosnien våldtagit. 1994 åtalades rwandiska tjänstemän för våldtäkt som en krigsförbrytelse under landets folkmordskonflikt. Omfattande mediebevakning av båda rättegångarna gav internationellt fördömande, och att tala om våldtäkt i krig blev mindre tabu. 

Här senast har vi hört om ISIS försäljning av yazidiernas kvinnor som sexslavar i Irak och Syrien, och Boko Harams bortförandet av hundratals skolflickor för tvångsäktenskap i Nigeria. 
Överlevande och aktivister kräver global respons och Eve Ensler menar att det är viktigt att vi pratar öppet om detta. Under 2011 öppnade hon och Schuler-Deschryver ‘City of Joy’, ett halvårsprogram för våldtäktsoffer som kombinerar gruppterapi med läsundervisning, ledarskapsutbildning, självförsvarskurser och lektioner i mänskliga rättigheter. ”Nittio kvinnor deltar varje termin och fokus ligger på delaktighet,” säger Ensler. ”City of Joy är inte en fristad. Det är ett centrum för förändring.” 

”Terapin”, säger Mukuninwa, ”låter kvinnor förstå att våldtäkten var inte deras fel. Kunskapen och ledarskapsutbildning ger dem förtroende och den varma atmosfären ger dem möjlighet att bygga stödnätverk som varar långt efter programmet avslutas. Folk tror att efter att ha våldtagits så är du bara ett offer, men City of Joy har lärt mig att livet går vidare efter våldtäkterna. De är inte slutet och de är inte en fast identitet.”

Efter att ha tillbringat ett år i lägret i södra Sudan beslutade Mary i april förra året att åka till Juba. Vid denna tid var hon gravid och kunde bara gissa vilken av de sex olika män som hade våldtagit henne på lägret som var fadern. Det var för sent att ta de örter som några av de andra kvinnorna i lägret använt för att göra sig av med oönskade graviditeter, och en medicinsk abort skulle ha varit omöjligt att få tag på. Istället planerade Mary att förgifta barnet så snart det föddes och kasta det i soporna. ”Jag hade ingenting. Ingen familj, ingen inkomst, och tänkte: Hur ska jag kunna ta hand om ett barn som bara påminner mig om vad som hände mig i lägret?” Men i slutändan behöll Mary barnet, som nu är 8 månader gammal, eftersom en vän övertygade henne om att hon skulle finna tröst i det. Fast Mary kämpar med traumat och inte kan förmå sig att säga att hon älskar barnet, så syns det på hennes ömma smekningar och mjuka vaggvisor att hon gör det.

Oönskade graviditeter som Marys är en av de mest smärtsamma problem som följer av konfliktrelaterade våldtäkter. Inte bara kvinnorna stigmatiseras utan även deras barn. I östra Kongo föddes så många som 50.000 barn till följd av våldtäkt under de senaste två decennierna. I många länder i Afrika och Mellanöstern är barnen inte berättigade till ID eftersom faderns namnteckning krävs på födelseattestet. Detta hindrar barnen från att gå i skolan eller tar emot statligt stöd. De växer upp, oönskade som söner och döttrar, avskydda fiender och ofta diskriminerade. 

Inte alla kvinnor ser sina barn som tillkommit genom våldtäkt som bördor. Ayak var 17 år när hon förlorade sin familj i en rebellattack i byn nära Bentiu i södra Sudan. Hon försökte fly men fångades och våldtogs upprepade gånger. En våldtäktsmännen gav henne HIV och hon är nu också gravid. Ayak förklarar att hennes ofödda barn är den enda familjen hon är sannolikt någonsin kommer ha. I södra Sudan innebär HIV att hon blir utstött. ”Jag vill ha en familj, jag vill ha en man, men läkarna säger att det inte finns något botemedel för min sjukdom. Ingen kommer någonsin att gifta sig med mig.” Hon smeker sin gravidmage med båda händerna och ler sorgset som hon föreställer sig en ensam framtid.” Det här barnet kommer att bli min vän. Han kommer att hålla mig sällskap.”

Män har oftast svårare att acceptera barn födda efter våldtäkt. När en man i Mugunga, nära Goma, fick reda på att hans fru Judith Niraneza skulle föda ett barn efter en våldtäkt 2007 övergav han henne. Ett år senare, efter påtryckningar från sin familj, återvände han men han hatade flickebarnet. När Niraneza bad om pengar för att köpa hennes mat och kläder slog han frun och sa att hon skulle be barnet far istället.

Män känner sig skyldiga när deras fruar våldtas, och vet inte hur de ska bekräfta sin roll i familjen – utom genom våld. De tror ofta att det endast är deras fru som blivit våldtagen. ”Vi män har inte fysiska skador som behöver repareras, men vi har ett trauma som behöver läka”, säger mannen från Goma. ”Och det är precis lika viktigt för att skapa fred i våra samhällen att vi män läkt som det är för kvinnorna att bli helade”.

2012 startade ett program, Living Peace, för makar till våldtäktsoffer – de som är särskilt våldsamma eller som har övergett sina fruar. Under 15 veckor hålls gruppterapiträffar där män lära sig att våldtäkt inte är deras fruar fel och att det inte finns någon koppling till männens oförmåga att skydda sina familjer. De lär sig också hur man blir bättre makar och fäder.

Josephine Mwamini, 42, våldtogs 2010 i sin by Walikali av soldater. Grannarna hittade henne och skickade henne till sjukhuset där hon stannade för flera operationer under två år. Hon kom tillbaka hem 2012, men i juni 2015 attackerade återigen beväpnade män byn och våldtog henne flera gånger. Åter inlagd på sjukhuset hon fick veta att hon hade smittats med HIV.

Våldtäkt i krig börjar och slutar med män. I Kongo, som runt om i världen, finns en maskulin kultur rotad i våld som förminskar kvinnor. Även grupper som ISIS och Boko Haram motiverar krigsvåldtäkt genom tolkningar av religiösa skrifter som befäster en tro på mäns överlägsenhet. För att stoppa våldtäkter måste den typen av tänkande förändras. Vi måste utveckla en positiv manlighet. En som inte är baserad på våld, utan främjar att rättigheterna för alla. Det börjar med pojkar som får lära sig de mänskliga rättigheterna, respekt för kvinnor, jämställdhet. Om inte, kommer dessa pojkar växer upp till unga män som tror att de är bättre än kvinnor, och de kommer att växa till män som våldtar kvinnor, som kommer att använda våld för att få sin vilja igenom. De kommer att bli våldsamma män.”

Förutom utbildning måste samhället som helhet också fördöma våldet, och regeringar måste agera. Hittills har den kongolesiska regeringen dömts 135 soldater för våldtäkt sedan kriget slutade. Nedgången av registrerade våldtäktsfall från tidigare konfliktområden tros delvis beror på dessa åtal. 

Inga länder behöver dessa insatser mer än Syrien och Irak, där ISIS har ett så motbjudande system kring sexuellt slaveri att världen reagerat med en större ilska än vad som vanligt. I augusti 2014 angrep ISIS Sinjar, i norra Irak, och tog tusentals kvinnor och barn från den religiösa minoriteten Yezidi som slavar. ISIS avdelning för krigsbytet prissatte slavarna utefter ålder, och i ett dokument från 29 januari 2015, framgick i detalj under vilka villkor en slav kunde användas för sex. De är fruktansvärda. ”Jag ville inte döda mig, men jag ville att de skulle döda mig”, säger Nadia Murad basée Taha, en ung Yezidikvinna som hölls som sexslav av ISIS i Irak under ett par månader innan hon lyckas fly. 

”Vi har en historia av straffrihet för sexuella krigsbrott som går tillbaka till början av krig”, säger Ensler. ”Om du inte behöver stå till svars kan du i princip säga att du har tillstånd att utföra sexuell brutalitet för evigt.” 
”Att sätta stopp för våldtäkt i krig, snarare än bara läka det, kräver att ISIS handlande ses som en krigsförbrytelse och inte bara en ‘andra klassens brott som händer med andra klassens medborgare’ ”, enligt Zainab Bangura som är FN: s särskilda representant om sexuellt våld i konflikt. ”Våldtäkt i krig”, konstaterar hon, ”är inte oundvikligt. Snarare är en återspegling av den underordnade ställning kvinnor har i det samhället. Krigsvåldtäkt upphör när kvinnornas ställning förbättras och skammen landar på förövarna, inte offren.”


Fri översättning av valda delar från http://time.com/war-and-rape/

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s