NorrLand väcker intresse

  

Sekunderna efter inlägget om landet Norrland publicerats läste nån i USA det och inom några timmar hade 13 andra länder kontrollerat innehållet. Under det senaste dygnet har tusentals svenska besök gjorts. Det är väl kanske såhär det startar, och alla vill ha koll på läget. Så låt mig då få sammanfatta tankarna om ett fritt och självständigt land som idag utgör norra halvan (~60 %) av landet Sverige.

* Landsgränsen ska gå längre söderut än storregionen Norrland, men boende i södra Norrland bör själva få avgöra vilket land de vill tillhöra. 

* Samerna, tornedalingar, kväner mfl och deras urålderliga rätt till detta område måste vara en självklar del vid skapandet av landet.

* Norrlands naturresurser, och rikedomarna som genereras vid dess utvinning, ska komma landet tillgodo.

* Makten ska flyttas från Stockholm och Bryssel till demokratiskt valda i Norrland. 

* Företagens behov är viktiga att tillmötesgå då landets välmående går hand i hand med vår höga varuproduktion.

* Stora satsningar ska göras på infrastrukturen och samhällsservicen, inklusive myndighetsfilialer som ska decentraliseras, så att skattebetalarna får den självklara rätten till god och likvärdig service och omsorg oavsett var de bor.

* Inspireras av Norge. De har en glesbygdspolitik som funkar och hanterar råvaruinkomsterna på ett långsiktigt hållbart sätt.

Ja,det var ungefär allt som kommit in som förslag. Men jag är intresserad av att höra mer! 

Om du nu fick drömma om landet Norrland, vad skulle du vilja prioriterades?

Skriv en kommentar eller maila mig och säg vad du tycker 

#NorrLand 

Annonser

Sliter du ut dig på jobbet?

 Kontakta ditt arbetsmiljöombud!

  
Jag läser om alla dessa stackars vårdare, på äldreboenden, sjukhem, demensboenden och så vidare. De stressas sönder då de fattas vikarier och de måste täcka upp eller jobba över. Arbetsmiljöverket har sett att sjukskrivningarna ökar och nu gör de tydligt att såhär får det inte fortsätta.

Den 31 mars börjar Arbetsmiljöverkets nya föreskrifter om organisatorisk och social arbetsmiljö att gälla. Enligt dessa ska arbetsgivarna se till att arbetstagarna inte får en ohälsosam arbetsbelastning och att arbetstidernas förläggning inte leder till ohälsa. 

Som jag tolkar det så ska arbetsgivaren t.ex. se till att långsiktigt jobba bort vikariebristen. Mål ska sättas upp för varje anmält problem. Och problem kan vara att en sköterska inte hinner kalla på en kollega utan själv hjälper upp patienten ur sängen. Eller att missa matrasten eller inte hinna ventilera med kollegor. 

Detta är problem som måste lyftas till arbetsgivare – JA! Det är ditt ansvar som arbetstagare att påpeka när det inte funkar – men därefter är det arbetsgivarens skyldighet att jobba för att alla ska kunna ta rast, kalla på sina kollegor vid behov och veta att det vanligtvis finns en vikarie att kalla in. 

Har du problem med stress eller för hög arbetsbörda så ta kontakt med ditt arbetsmiljöombud så du får det bättre på jobbet. Lycka till!

Mer info

Bostadsöverflödet!

 Det snackas om #bostadsbrist på radion när jag åker förbi by efter by med tomma gårdar. Där står hus efter hus, fullt beboeliga. Men macken har stängt, båda mataffärerna likaså. Vårdcentralen, biografen, biblioteket, kiosken, skolan, skoaffären, brandstation – allt är borta, men husen står kvar. Och så hör jag det evinnerliga tjatet om bostadsbrist! 

Men ärligt talat, om ni politiker inte hade varit så snabba på att stänga skolan, grusa den tidigare asfalterade vägen, flytta sjukhuset och göra var enda satsning i storstadsområdena medan byarna sakta dog, ja då skulle vi inte ha någon bostadsbrist. 

Vem skulle inte vilja bo i ett stort hus, med stor tomt, till ett rimligt pris i ett samhälle där alla service fanns tillgänglig på nära håll? Barnen skulle gå i en lagom stor skola, utan långa bussresor, med närhet och kontakt till alla samhällets delar. Du fick välja och vraka vad du ville göra på din fritid, för kommunen såg till fritidsaktiviteter inte bara existerade för invånarna i stan. Bredbandet var utbyggt liksom mobilnätet så att ha ditt företag i huset bredvid var inget problem. Polisen, sjukvården och posten hade öppet alla vardagar, och restaurangen, banken och optikern lika så. 

Tänk dig om byn som blomstrade för 50 år sedan inte hade blivit bortprioriterad genom att få varannan lyktstolpe släckt, liksom varje busslinje. Tänk dig om sopsorteringen hade fått finnas kvar, så du slapp åka 8 mil med din egen bil för att slänga plats och metall. Ja, om infrastrukturen bara tillät det, så finns det bostäder för de bostadslösa redan idag!

Det är inte bostäder som saknas, det är infrastrukturen som det är brist på!

Våldtäkt i krig

  
Nyligen vad det internationella kvinnodagen. En dag att tänka extra mycket på hur vår civilisation ser på kvinnor; våra mödrar, systrar och döttrar som vi älskar. Med det i bakhuvudet har jag fritt översatt av valda delar från http://time.com/war-and-rape för att belysa hur viktigt det är att pojkar får lära sig om jämlikhet från tidig ålder. 
Ett initiativ för att underlätta integrering i Sverige är jämställdhetsutbilningen som Åsa Regnér berättat om. Åsa beskriver utbildningen som kunskap om jämställdhet, respekt och om kvinnors och mäns ställning i det svenska samhället. Hon säger att många ensamkommande barn kommer från länder där kvinnors ställning i samhället är mycket annorlunda mot i Sverige. ”Det är klart att man då behöver ha kunskap om hur Sverige fungerar.” Om några månader ska regeringen att berätta mer om hur den här utbildningen ska gå till.

KÄNSLIGA LÄSARE VARNAS 

för nedanstående fria översättning av valda delar från http://time.com/war-and-rape 

27-åriga Mary berättar att först dödades hennes man, sedan hennes två söner, 5 och 7 år gamla, sedan slet soldaterna den 10-åriga dottern från hennes famn och tvingade Mary att se på medan dottern våldtogs så brutalt att Mary tillslut inte kunde se henne pga allt blod. Därefter turades soldaterna om att våldta Mary. Dottern, som hette Nyalaat, dog några timmar senare. Mary berättar att hon också ville dö.

Mary och hennes familj var medlemmar i Nuer-stammen i södra Sudan, fångade i en maktkamp mellan landets president Salva Kiir, en medlem av Dinkastammen, och hans vicepresident, Riek Machar, en Nuer. Kriget har kostat 50.000 människor livet, och nästan 4 miljoner svälter medan ytterligare 2,2 miljoner har flytt från sina hem och har utsatt människor för slakt, meningslöst tortyr och kannibalism. Mary och hennes familj var bland de tiotusentals civila som sökte tillflykt hos en fredsbevarande FN-bas i norra staden Bentiu i juni 2014. Men på vägen dit mötte familjen soldater som ansåg att de måste döda familjens söner, eftersom de kunde att växa upp och bli soldater annars. ”Vi vill inte döda kvinnor och flickor sa soldaterna”, berättade Mary. ”De sa att de bara skulle våldta oss. Som om våldtäkt är annorlunda än död”. 

Istället för att dö hamnade Mary i ett FN-läger för civila på flykt undan kriget. Konflikten rasade på, och soldater kunde glida in i lägret genom luckor i stängslet och våldta. ”Det har hänt oss alla: små flickor, gamla tanter. De bryr sig inte. Reglerna är enkla; om du är lugn när när de våldtar dig så slår de dig inte, men om du gör motstånd slår de dig, och då kan de även stoppa geväret i dig.

”
Eftersom sexuella övergrepp är väldigt intima skrivs de sällan om dem, de slätas över och istället rapporterar nyheterna om olycksoffer och antalet flyktingar. Men massvåldtäkter i krigstid förstör familjer och bryter ner samhällen. De lämnar oönskade barn som tjänar som ständiga påminnelser om den värsta tiden i mammas liv. ”Våldtäkt är ett vapen ännu mer kraftfull än en bomb eller en kula”, säger Jeanna Mukuninwa, en 28-årig kvinna från Shabunda, Demokratiska republiken Kongo. ”Av en kula dör du åtminstone, men om du har blivit våldtagna kommer ingen att prata med dig; ingen kommer att se dig. Du blir en levande död.” 

Det var 2004, i slutet av Kongos krig, som soldater attackerade hennes by. De torterade och dödade männen och tog kvinnorna, inklusive Mukuninwa, till fånga. Soldaterna fäste kvinnornas armar och ben till marken, och lämnade dem där så att alla soldater som passerade kunde använda dem. Mukuninwa inte vet hur många män som våldtog henne under fångenskapen, men hon minns att de även använde pinnar och gevärspipor. Om någon svimmade av smärta så väckte soldaterna dem med hinkar fyllda med vatten. Mukuninwa var 16 år gammal. Nu pratar hon om sitt lidande i Kongo för att kunna hjälpa andra kvinnor. ”För det första”, säger hon, ”måste tystande få ett slut. Så länge våldtäkt förblir dolt och skamligt är återhämtning omöjligt”

Ofta rapporteras det bara om de mest brutala eller offentliga våldtäkterna men det har börjat förändras. 1998 åtalades serbiska soldater för brott mot mänskilgheten då de under kriget i Bosnien våldtagit. 1994 åtalades rwandiska tjänstemän för våldtäkt som en krigsförbrytelse under landets folkmordskonflikt. Omfattande mediebevakning av båda rättegångarna gav internationellt fördömande, och att tala om våldtäkt i krig blev mindre tabu. 

Här senast har vi hört om ISIS försäljning av yazidiernas kvinnor som sexslavar i Irak och Syrien, och Boko Harams bortförandet av hundratals skolflickor för tvångsäktenskap i Nigeria. 
Överlevande och aktivister kräver global respons och Eve Ensler menar att det är viktigt att vi pratar öppet om detta. Under 2011 öppnade hon och Schuler-Deschryver ‘City of Joy’, ett halvårsprogram för våldtäktsoffer som kombinerar gruppterapi med läsundervisning, ledarskapsutbildning, självförsvarskurser och lektioner i mänskliga rättigheter. ”Nittio kvinnor deltar varje termin och fokus ligger på delaktighet,” säger Ensler. ”City of Joy är inte en fristad. Det är ett centrum för förändring.” 

”Terapin”, säger Mukuninwa, ”låter kvinnor förstå att våldtäkten var inte deras fel. Kunskapen och ledarskapsutbildning ger dem förtroende och den varma atmosfären ger dem möjlighet att bygga stödnätverk som varar långt efter programmet avslutas. Folk tror att efter att ha våldtagits så är du bara ett offer, men City of Joy har lärt mig att livet går vidare efter våldtäkterna. De är inte slutet och de är inte en fast identitet.”

Efter att ha tillbringat ett år i lägret i södra Sudan beslutade Mary i april förra året att åka till Juba. Vid denna tid var hon gravid och kunde bara gissa vilken av de sex olika män som hade våldtagit henne på lägret som var fadern. Det var för sent att ta de örter som några av de andra kvinnorna i lägret använt för att göra sig av med oönskade graviditeter, och en medicinsk abort skulle ha varit omöjligt att få tag på. Istället planerade Mary att förgifta barnet så snart det föddes och kasta det i soporna. ”Jag hade ingenting. Ingen familj, ingen inkomst, och tänkte: Hur ska jag kunna ta hand om ett barn som bara påminner mig om vad som hände mig i lägret?” Men i slutändan behöll Mary barnet, som nu är 8 månader gammal, eftersom en vän övertygade henne om att hon skulle finna tröst i det. Fast Mary kämpar med traumat och inte kan förmå sig att säga att hon älskar barnet, så syns det på hennes ömma smekningar och mjuka vaggvisor att hon gör det.

Oönskade graviditeter som Marys är en av de mest smärtsamma problem som följer av konfliktrelaterade våldtäkter. Inte bara kvinnorna stigmatiseras utan även deras barn. I östra Kongo föddes så många som 50.000 barn till följd av våldtäkt under de senaste två decennierna. I många länder i Afrika och Mellanöstern är barnen inte berättigade till ID eftersom faderns namnteckning krävs på födelseattestet. Detta hindrar barnen från att gå i skolan eller tar emot statligt stöd. De växer upp, oönskade som söner och döttrar, avskydda fiender och ofta diskriminerade. 

Inte alla kvinnor ser sina barn som tillkommit genom våldtäkt som bördor. Ayak var 17 år när hon förlorade sin familj i en rebellattack i byn nära Bentiu i södra Sudan. Hon försökte fly men fångades och våldtogs upprepade gånger. En våldtäktsmännen gav henne HIV och hon är nu också gravid. Ayak förklarar att hennes ofödda barn är den enda familjen hon är sannolikt någonsin kommer ha. I södra Sudan innebär HIV att hon blir utstött. ”Jag vill ha en familj, jag vill ha en man, men läkarna säger att det inte finns något botemedel för min sjukdom. Ingen kommer någonsin att gifta sig med mig.” Hon smeker sin gravidmage med båda händerna och ler sorgset som hon föreställer sig en ensam framtid.” Det här barnet kommer att bli min vän. Han kommer att hålla mig sällskap.”

Män har oftast svårare att acceptera barn födda efter våldtäkt. När en man i Mugunga, nära Goma, fick reda på att hans fru Judith Niraneza skulle föda ett barn efter en våldtäkt 2007 övergav han henne. Ett år senare, efter påtryckningar från sin familj, återvände han men han hatade flickebarnet. När Niraneza bad om pengar för att köpa hennes mat och kläder slog han frun och sa att hon skulle be barnet far istället.

Män känner sig skyldiga när deras fruar våldtas, och vet inte hur de ska bekräfta sin roll i familjen – utom genom våld. De tror ofta att det endast är deras fru som blivit våldtagen. ”Vi män har inte fysiska skador som behöver repareras, men vi har ett trauma som behöver läka”, säger mannen från Goma. ”Och det är precis lika viktigt för att skapa fred i våra samhällen att vi män läkt som det är för kvinnorna att bli helade”.

2012 startade ett program, Living Peace, för makar till våldtäktsoffer – de som är särskilt våldsamma eller som har övergett sina fruar. Under 15 veckor hålls gruppterapiträffar där män lära sig att våldtäkt inte är deras fruar fel och att det inte finns någon koppling till männens oförmåga att skydda sina familjer. De lär sig också hur man blir bättre makar och fäder.

Josephine Mwamini, 42, våldtogs 2010 i sin by Walikali av soldater. Grannarna hittade henne och skickade henne till sjukhuset där hon stannade för flera operationer under två år. Hon kom tillbaka hem 2012, men i juni 2015 attackerade återigen beväpnade män byn och våldtog henne flera gånger. Åter inlagd på sjukhuset hon fick veta att hon hade smittats med HIV.

Våldtäkt i krig börjar och slutar med män. I Kongo, som runt om i världen, finns en maskulin kultur rotad i våld som förminskar kvinnor. Även grupper som ISIS och Boko Haram motiverar krigsvåldtäkt genom tolkningar av religiösa skrifter som befäster en tro på mäns överlägsenhet. För att stoppa våldtäkter måste den typen av tänkande förändras. Vi måste utveckla en positiv manlighet. En som inte är baserad på våld, utan främjar att rättigheterna för alla. Det börjar med pojkar som får lära sig de mänskliga rättigheterna, respekt för kvinnor, jämställdhet. Om inte, kommer dessa pojkar växer upp till unga män som tror att de är bättre än kvinnor, och de kommer att växa till män som våldtar kvinnor, som kommer att använda våld för att få sin vilja igenom. De kommer att bli våldsamma män.”

Förutom utbildning måste samhället som helhet också fördöma våldet, och regeringar måste agera. Hittills har den kongolesiska regeringen dömts 135 soldater för våldtäkt sedan kriget slutade. Nedgången av registrerade våldtäktsfall från tidigare konfliktområden tros delvis beror på dessa åtal. 

Inga länder behöver dessa insatser mer än Syrien och Irak, där ISIS har ett så motbjudande system kring sexuellt slaveri att världen reagerat med en större ilska än vad som vanligt. I augusti 2014 angrep ISIS Sinjar, i norra Irak, och tog tusentals kvinnor och barn från den religiösa minoriteten Yezidi som slavar. ISIS avdelning för krigsbytet prissatte slavarna utefter ålder, och i ett dokument från 29 januari 2015, framgick i detalj under vilka villkor en slav kunde användas för sex. De är fruktansvärda. ”Jag ville inte döda mig, men jag ville att de skulle döda mig”, säger Nadia Murad basée Taha, en ung Yezidikvinna som hölls som sexslav av ISIS i Irak under ett par månader innan hon lyckas fly. 

”Vi har en historia av straffrihet för sexuella krigsbrott som går tillbaka till början av krig”, säger Ensler. ”Om du inte behöver stå till svars kan du i princip säga att du har tillstånd att utföra sexuell brutalitet för evigt.” 
”Att sätta stopp för våldtäkt i krig, snarare än bara läka det, kräver att ISIS handlande ses som en krigsförbrytelse och inte bara en ‘andra klassens brott som händer med andra klassens medborgare’ ”, enligt Zainab Bangura som är FN: s särskilda representant om sexuellt våld i konflikt. ”Våldtäkt i krig”, konstaterar hon, ”är inte oundvikligt. Snarare är en återspegling av den underordnade ställning kvinnor har i det samhället. Krigsvåldtäkt upphör när kvinnornas ställning förbättras och skammen landar på förövarna, inte offren.”


Fri översättning av valda delar från http://time.com/war-and-rape/

Varför tvekar UD och Folkhälsomyndigheten?

  
WHO klassar smittspridningen av zikaviruset som ett internationellt nödläge, eftersom det starkt misstänks för att orsaka fosterskador och kanske även ge förlamning hos vuxna. Vi är enda landet i Norden som inte ger centrala rekommendationer till gravida kvinnor utan låter landstingen själva bestämma.

UD avråder inte från resor utan uppmanar resenärer att följa Folkhälsomyndighetens råd (som är att skydda sig från myggbett). Eftersom rekommendationen från UD får konsekvenser för hur man kan få ersättning för inställda resor kan man ju fundera vems intressen som ligger bakom inaktiviteten. För att värna om hälsan verkar det ju inte handla om.

Dags att gå ut ur EU

 

Är ärligt talat less på att lagar och regler stiftas och en vanlig människa har inget att säga till om. EU fyller inte minimikraven på en demokrati och jag förstår inte varför vi är med. Ta t.ex. EU-kommissionen som inte är folkvald, utan består av byråkrater med ensamrätt att skapa lagstiftande förslag. De är förbjudna att rätta sig efter beslut här hemma eftersom de ska gynna EU:s intressen istället. Och allt sker i slutna rum utan transparens eller offentlighetsprincip.

EU-parlamentet är förvisso folkvalt (men få bryr sig om att rösta) och skapades uppifrån för att ge EU demokratisk legitimitet. Avsaknaden av en offentlig debatt isolerar parlamentet från oss vanliga människor så de (liksom kommissionen) frågar lobbyister om råd istället.

Den dömande makten EU-domstolen har (till skillnad från Sveriges domstolar) rätt att avkunna domar som blir direkt lagstiftande, och dessa kan man inte påverka eller ändra! Vi vanliga människor har ytterst små möjligheter att utkräva ansvar av byråkraterna så varför har vi gett dem makt överhuvudtaget?